Igår kväll kom Gabi (ledare på lägret) till min stuga och berättade att min värdfamilj inte skulle komma kl. 14.00. som alla andras utan kl. 11.15. eftersom de inte har någon bil. Lite tråkigt var det att missa sista lektionen (om högtider och ungerska vanor), lunchen och att träffa alla andras värdfamiljer, men jag tog det bra.
Idag kom de gående brevid Gabi så att jag kunde se dem på långt håll. Jag blev alldeles bubblig och nervös. Första intrycket är viktigt, ni vet. Jag gick för att möta dem. Jag fick kindpussar så som man gör här i Ungern och sen sa jag det vi lärt oss att säga (egentligen skulle alla säga det inför alla ungdomar och värdfamiljer, det är jag glad att jag missade...) : Jó napot kívánok. Agnes vagyok. Tizenhét éves vagyok. Szvédországbol jöttem zalaegerszegre. Det ni!
Vi fick skjuts av en av ledarna (Tibi) och sen åkte vi tåg till Budapest (över Donau!) och sen var det ca fyra timmars bussresa till mitt nya hem. Det var inte alls pinsamt som jag trodde att det skulle vara. Márika pratar bara ungerska och Zsófia pratar bara lite engelska. Men ändå har vi pratat väldigt mycket. Ibland tar vi till charader...
Jag märker att den lilla ungerskan jag har lärt mig innan jag kom hit är mycket bra att ha med sig. Jag och Márika kunde (typ) prata med varandra när Zsófia duschade. När Zsófia är med och kan översätta är det mycket lättare (men fortfarande väldigt svårt), men det går utan engelska (...typ...).
Lägenheten är jättefin och deras hund, Samó, är jättesöt! Och jag tror han tycker om mig. Han ville hela tiden vara i mitt knä när vi tittade på film (dubbad, men jag förstod ändå, jag hade sett den förut).
I min dagbok skrev jag samma dag som jag först hörde talas om YFU att ”Tänk om jag skulle kunna skriva i den här boken om mindre än ett år: Nu sitter jag på sängen i min värdfamiljs hus i Sydafrika, Ungern, USA, Nederländerna, Kina, Österrike, Indien, Nya Zeeland...”
Idag skrev jag det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar