Tillbaka i Sverige

Okej, nu känner jag att jag kanske ska meddela lite hur det har gått. Jag är tillbaka i Sverige. För lite över två veckor sedan satt jag mig på tåget in till Budapest, ensam, eftersom det var mycket smidigare så, träffade YFU och åkte tillsammans med några andra en privat buss ut ur landet.

Samma dag hade jag faktiskt varit på en liten utflykt tillsammans med min värdmamma Éva och mina småsyskon Zozi och Iza. Det var jättetrevligt, kändes bra att få liksom njuta in i det sista av att vara i deras sällskap. Klockan fyra åkte tåget, då stod jag i min kupe och hängde ut genom tågfönstret och tog farväl av min fina ungerska familj. Tåget började rulla alldeles för tidigt och efter mycket vinkande satte jag mig i sätet och lät tårarna komma. Det var sorgligt att lämna dem och staden jag bott i under ett år, men jag började snart att tänka på alla bra minnen jag fått tillsammans med dem, och de muntrade upp mig. Jag vände mig till den enda andra resenären i min kupé som frågade hur det kom sig att jag hade så mycket packning. Vi började prata och så fortsatte vi hela vägen till Budapest. Den sorgliga resan blev plötsligt väldigt trevlig.

Bussresan med YFU tog 15 timmar och vi kom fram till (några mil utanför) Berlin morgonen därpå. Där skulle alla YFU-utbytesstudenter som varit i Europa och kom från Europa ha ett läger. Vi var 500 pers och det var jättekul att träffa så många andra som fattade exakt vad man pratade om, som var nyfikna och vänliga. Jag fick nya vänner stup i kvarten! Lägret hette YES, som står för Young European  Seminar, och var till för att (förutom att vara roligt) ha lite tid i mellanzonen och förbereda sig på att åka hem, det gamla hem, liksom hinna vänja sig vid tanken att utbytes året var slut. Jag tyckte att det hjälpte.

Våra namnbrickor, som visade vilka vi var, hade karta och ett personligt schema.

Nya vänner!

Svenskar/Varit i Sverige som utbytesstudenter

Nya Ungraren och Riktiga Ungraren

När det var fritid fick man chansen att testa nya saker; här lär vi oss salsa

Tidigare på dagen gjorde vi den här bilden: det är vi på bilden! (jag står i Y-et, kan ni hitta mig?)

Här lär vi oss Irish step-dance

Jag och finska Janna, snygga flaggor va?

Stora scenen

Många var vi.

Här är det fest på sista kvällen som utbytesstudenter, jag gick och la mig kl fyra (och gick upp kl sex för att gå till planet.)

Vi dansade hela natten!

När jag efter fem dagar i (utanför) Berlin gick ut genom dörrarna på Arlanda slogs jag nästan omkull av min storasyster Ellinor när hon kom för att omfamna mig. Kramkalas, lite bildtagande och så bar det hemmåt, vi stannade och jag åt en köttbullssmörgås (svenskt!) på vägen.

Det känns konstigt nog inte konstigt att vara hemma. Det känns bra. Jag får vara med min kära familj och superfina vänner. Visst saknar jag mina vänner och min familj i Ungern, men jag kan i varje fall kontakta dem på telefon och via internet. Två av mina vänner och jag har kommit överens om att de ska komma hit till Sverige, och jag siktar på att nästa år kunna åkta tillbaka och hälsa på. Men viktigast av allt: Jag har allt med mig, alla minnen och allt jag lärt mig, vilket är en hel del. Jag är svensk, men en liten del kommer ändå alltid vara ungersk.