Må-gott-tips!

Jag måste bara få berätta om en superbra bok jag läst nu när jag har varit i Ungern. Det är första gången jag läst boken, men för några år sedan lyssnade jag på hörboken (inläst av Henrik Schyffert) och jag kom ihåg hur bra den var så jag köpte den för att ta med mig hit. För att kunna dra ut på den har jag försökt att bara läsa ett kapitel i taget (vilket var jättesvårt, de är bara ca 6 sidor långa och man vill ju läsa vidare).

Nu får ni inte bara sluta läsa när jag säger vad boken handlar om. Okej? Den handlar om en killes kamp mot sitt handikapp, CP. Och boken är brun. Jag tycker att det är helt fel färg för att Jonas Helgeson, författaren och killen som boken handlar om, är en sådan färgsprakande person. En som alltid ställer sig upp igen och oftast ser det positiva i saker och ting. Boken är inte alls någon deprimerande bok om diskriminering (även om den tar upp ämnet) utan är rolig och ger en saker värda att tänka på.

Anledningen till att jag tog med mig den här boken var för att kunna muntra upp mig med den. När jag var särdeles nere och hemlängtan tog jag upp boken. Just det här kapitlet handlade om när Jonas bestämde sig för att när han började högstadiet klara sig utan assistent. Det betydde också att han skulle få lov att bära brickan i matsalen med sina spasmiska armar. Ni kan ju gissa vad som ganska ofta hände.

Jag var som sagt ganska nere och det här hjälpte mig att ta mig upp ur min självömkansgrop:

”'Bära brickan själv' har blivit ett begrepp som jag uppmuntrar mig själv och andra när det gäller att ta klivet in i något nytt. Jag tror att det alltid finns en 'all-mat-på-golvet-period' innan man fullt ut har växt samman och blivit trygg med den förändring man står inför.”

Det här är inte det bästa, roligaste eller mest tänkvärda citatet jag kunde ha tagit ur boken men det var ett som personligt betydde något för mig.

Så, det jag ville med det här inlägget var att säga: Läs Grabben i kuvösen bredvid!